|
SORHIN LYRICS
"Skogsgriftens Rike" (1996 EP)
1. Svarta Själars Vandring
2. Skogsgriftens Rike
3. I Fullmånens Dystra Sken
4. ...Och Om Natten Min Själ Dansar
1. Svarta Själars Vandring
Den dystra, den frusna
vägen till okändheten
De starka, de sanna
svarta själars vandring
Landskap af kalla vidder
svarta folket de frysa
Snåriga urskogar slingrar sig
solen ej mer lysa
Den odödliga, den oheliga
tron på mörkrets välsignelse
De starka, de sanna
svarta själars vandring
Längtan efter dödens frid
bortom de djupa dalarna
En resa genom mystiken
till de frusna salarna
Den gråa, den trista
graven slukar oss
De starka, de sanna
svarta själars vandring
2. Skogsgriftens Rike
En trolsk tystnad sänker sig
Över landet af en svunnen tid
En skugga kastas af vindarna
genom skogens djup den fara
Månljuset glimrar mellan träden
skenet så starkt det stråla
Där livet tar farväl, förenas helvetet
nattsliga stigar breder ut dess vägar
En färd genom livlösa vidder
Ljuset är passerat och släckt
Kistan i jorden den ligga
kroppen är lämnad och begravd
Dödens lyster, omsluter
min väg att vandra
Ledd af mörkret, jag slutligen
fann min tid och plats
Där slutet nalkas, förenas helvetet
Där öppnas dödens port framför mig
Där förblir mörkret evigt inom mig
och skogens grav min själ befriar
3. I Fullmånens Dystra Sken
I mörkret jag vandrar
under månbelyst himmel
Med vindarna jag dansar
genom sorgens kalla rike
Af mörkret, af kylan
livets ljus frös
i vinter griftens glans
Af hatet, af vreden
ljuset blev dräpt
i dagens förintade slut
En kall frusen mark
breder ut sig under mig
över fältet in i djupa skogen
Ur dimman från slottet
en mörk ruggig skugga
tar mig genom sinnets låsta port
Skenet från solen bränner,
aldrig mer
I drömmens tanke jag färdas
och ser,
evighetens avgrund öppnas
I fullmånens dystra sken
4. ...Och Om Natten Min Själ Dansar
Det är natten
då månen vilar i dimma
Djupa dalar omger mig
i mörka och bistra stunder
Dit skuggor aldrig når
min själ föralltid dansa
Och på fjället, träden breder ut sig
till en evig skog framfær mig
Med fackla i hand, på min stig jag vandrar
tills mörkret lägger sin slöja över mig
I ensamhet, mot slutet jag färdas
Ljusets strålar som vatten rinna af mig
Ett sken,
lyser på mig
i mitt hjärta, i min själ
en port,
står på glänt
i mitt hjärta, i min själ
En reflexion af tankar
och känslor
speglas i tystnadens glans
Med vidöppna vener
och fruset blod
in i okändheten jag far
|
|
