|
SKALD LYRICS
"Trolska Vemodsband" (2006 Demo)
1. Vemod (intro)
2. Minnen Från En Söndervittrad Skepnad
3. I Vildmarkens Majestät
4. Lindormen
5. Snärjad
6. När Allt Tystnar
1. Vemod (intro)
2. Minnen Från En Söndervittrad Skepnad
En urgammal offerlund i mitten av en lövskog
Belägen längs daggfrisk äng, just vid repad stenfog
Där mången hirdar kämpade, men de av döden togs
För de fallna vi nu kura skymning i tussmörkret
En stenstod mäktig ståendes, av tiden den har ärgats
Staturen gråblek, den av töckendimmor färgats
Där galdurkonster sedan länge haro frambesvärjats
Mytiska symboler äro ristade i stenen
Magiska runor formades av hirden
Skaldade, galdrade under pestatiden
Besjungna för dem som för hären spillde sitt blod
En söndervittrad skepnad uppå liden
Minnes nu forna dagar och striden
Då svartaste döden slutligen reste denna stod
Utharkrunor ristade av svunna tiders präster
Att tälja om de ryttare, dödens mörka gäster
Gammal kunskap dväljs i runor stoden där befäster
I nattens dunkla sken de hedrar våra anor
Ett slagfält invid dödens lund bland fallna nordbärsärker
Pulserande, glimrande, glittrande det stärker
Våra gamla kvädesord som själavrån knappt märker
Nu de åter danas fram i mörka nordanatten
Magiska runor formades av hirden
Skaldade, galdrade under pestatiden
Besjungna för dem som för hären spillde sitt blod
En söndervittrad skepnad uppå liden
Minnes nu forna dagar och striden
Då svartaste döden slutligen reste denna stod
3. I Vildmarkens Majestät
Bäddad i fodermarkens soldränkta praktsal
Står fura och gran med böjd pelarrot
Där märgel varslar om grogrundig fröjdedal
Styrkt av basalt spridd vid bergets fot
I utmarkens brådfång där blidbäcken prålar
Höres skvalpet från vattnets brus
Danad under sommarsolens strålar
Forsar den båld, men ändå abstrus
Solvagnen drar över utmarkens prakt
Sitt skimmer över naturen den har lagt
Dess strålar följa bäckens fjät
Med ytan sluts en förtrollad pakt
Så bjärt den skiner i sagolik trakt
Insvept i vildmarkens majestät
Välklangstoner från vildmarkens yster
Giljar den bistraste kvinna och man
Men ännu i nejden, står sargad fura dyster
Vindpinad, stormgudens andedrag vann
Dess krona bleknar i solens arkadljus
Och gynnas ej utav värmens huld
Men bäcken alstras i ett välmående rus
På dess yta speglas ett skimmer av guld
Solvagnen drar över utmarkens prakt
Sitt skimmer över naturen den har lagt
Dess strålar följa bäckens fjät
Med ytan sluts en förtrollad pakt
Så bjärt den skiner i sagolik trakt
Insvept i vildmarkens majestät
Bortom gemaket skymtas döda stammar
Sargad bark vid den gruvligaste mo
En tröstlös ävlan, fodermark ej ammar
Och ingen i dess dunkel finna ro
4. Lindormen
När natten blickar mot gryning
och månen bytes mot sol
En rungande hymn, över jordhålors ymn
Så tystnar den spelande Näckens fiol
Då fryser hela naturen
ty det ilar längs dess rygg
Ur det mörka hål, ett flammande bål
där lindormen, urgammal slumrat trygg
Dess sinne är präglat av ondska
och underjorden den styr
Ur lindormens nos, ett svavelklätt os
där brinnande, vredgat etter nu pyr
Med ett skal bepansrat av hårda fjäll
som simpelt krossar svärdets klinga
Lindormen träder på stenprydd häll
lyfter sakteligen sina vingar
Beger sig ut över dimmornas dok
Uti morgon, disig, tung och gräll
Drar svansen efter sig likt ett ok
Som skrapar vasst likt en skalpell
Nu flyger den över dess himmel
som är bortglömd för all tid
Där skog och sjö, och vind och snö
i hundratals år har vilat timid
Ett förtrollat sagoväsen
som slumrat i dess hål
Men den rungande hymn, över jordhålors ymn
åter har väckt dess bävande vrål
Nu måste du galdra trollsång
du bidande, resliga skald
Ett kväde så blid, över dalgång och lid;
sålunda lindormen äro befalld
Med ett skal bepansrat av hårda fjäll
som simpelt krossar svärdets klinga
Lindormen träder på stenprydd häll
lyfter sakteligen sina vingar
Beger sig ut över dimmornas dok
Uti morgon, disig, tung och gräll
Drar svansen efter sig likt ett ok
Som skrapar vasst likt en skalpell
Nu draken drömmer stilla
av skaldens galdersång
En sövande ton, ifrån bergets tron
och lindormen slumrar åter en gång
5. Snärjad
Uti soldränkt dal
Där vinden sveper sval
Ett vallhjon vandra miltals från hembygden
Mot horisont han ser
En sol där dignar ner
Beger sig då hemåt mot skogsskygden
Då en ljuvlig sång
Höres gång på gång
En sällsam stämma från den mörkaste skog
Trollbundet hjon
Av en underskön ton
Ty sinnet och viljan sången från dig tog
Arma dig som av skogsfrun snärjdes
Dig som hon lurade från hem och härd
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes
Följandes en (luden) svans på din färd
Efter sång du går
Tills du skogen når
Där avtar plötsligt underskön stämma
När du så gör halt
Skymtar en gestalt
Undermedvetet vet du, du är hemma
Den fagraste mö
Lynnigt dig förför
Men du förmås ej se den ihåliga rygg
Älskogen så rår
Förtrollad du står
Och borta ur sinnet är hustrun, skygg
"Lömska planer de väsen nu smida
Undergångens våndande lida
Sakta på ditt öde du bida"
Arma dig som av skogsfrun snärjdes
Dig som hon lurade från hem och härd
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes
Följandes en (luden) svans på din färd
Ensnårsris som bädd
I vitt är hon klädd
Den underliga varelse, känd som råhanna
Förför och förstör
Beströr och förgör
Hon som din hustru var dag förbanna
Dagar följer drömskt
Men hustrun ej är glömsk
Ty när solen går ner det råder huldrekvällning
Men hon vet att bot
Tas bäst där man fått sot
I hustrun illfundigt gror en vedergällning
"Tibast och vändelarot
Tvi vale mig som lärde dig bot!"
"Skogskvinnfolk framför dig niger
Och bringar dig en död så diger
Sakta nu åter solen stiger
Slutet på den tunga strävan"
Arma dig som av skogsfrun snärjdes
Dig som hon lurade från hem och härd
I mångmilaskogar ditt lynne tärdes
Följandes en (luden) svans på din färd
6. När Allt Tystnar
Enslig stig går mot lundars fång
Upp till gläntan vid skogens bryn
Månen stiger nu ännu en gång
Dansar stillsamt upp mot skyn
Vinden avtar i kvällningens hand
Mojnar och lägger sig togligt ned
Mörkret sprids över trollbundet land
Ulven ylar på enslig hed
Månen splittras, nu syns blott halv
Ulvens jämmer det svinner bort
Ekot avtar i berggrundens valv
Natten tar över kvällningens lott
När allt tystnar blir landet som nytt
Dimman sveps över gran och bok
Lägger sitt täcke på djur och knytt
Omslutes uti töckendok
|
|
