|
NATTSMYG LYRICS
"Vart hundrade år" (2005 Demo)
1. Ett Nytt Sekel
2. Vart Hundrade År
3. Vinterfesten
4. Många Mörka Dagar
5. En Mardröm
6. Morgondimman
7. Mörkberget
1. Ett Nytt Sekel
I månsken speglas livets jakt
Renen hastar över snötäckets dyner
Grenar knäcks av frostens makt
Vargarna har bara blod i sina syner
Ut i skogen den mörka bland rötter o bär
Pass dig för vandring, ty trollen bor här
Ut på myren till blommor, skönhet utan fel
Går du snett, slukar träsken dig hel
2. Vart Hundrade År
När isen lagt sig på sjön, när allting är stilla
och himlens stjärnor de lyser med blekt sken
Skuggor får plötsligt liv, väsen som rör sig
djupt under marken mellan jord och sten
Över granars topp ljuder ett horn
som kallar på oknytt och småtroll, alla samlas till fest
Vart hundrade år
Vid vinterns kallaste natt
Vid den stora tysta skogen ligger en ensam by
De håller sig inomhus denna natt
Ty frosten biter på naturen med en iskall käft
som inte skådats på ett hundra år
När isen lagt sig på sjön, när allting är stilla
Och skogens okrönte konung skymtas till
Vargen skyr när irbloss visar vägen
Uti skogens innersta lyser facklor upp
Över granars topp ljuder ett horn
som kallar på oknytt och småtroll, alla samlas till fest
Vart hundrade år
Vid vinterns kallaste natt
Vid den gamla dolda gläntan samlas skogens barn
De firar att en sällsam gruva öppnas
Ty nu ska trollen öka på sin stora rikedom
som inte skådats på ett hundra år
3. Vinterfesten
4. Många Mörka Dagar
Över nejden ligger morgondimman
Rör sig som en hotfull gast
I skyn bevittnas allt av korpens ögon
som seglar med vinden i all hast
Morgonbrisen viskar
om stålbeklädda skor
Barnet finner kvickt
till famnen på sin mor
Ut i kylan ljuder
ett illasinnat vrål
Nu vaknar byn upp
och samlar till sig allt stål
Er kyrka har nu stört oss
i många mörka dagar
Ni kommer med oss nu
annars bränner vi allt ni har
Trollen är envisa
Facklor tänds upp
De vise börjar tveka
Kanske ändå bäst att ge upp
En tapper höjer sin yxa
Får sin skalle spräckt
Trollfar talar ilsket
Det där var inte lite fräckt
Över nejden ligger morgondimman
Rör sig som en hotfull gast
I skyn bevittnas allt av korpens ögon
som seglar med vinden i all hast
Er kyrka har nu stört oss
i många mörka dagar
Ni kommer med oss nu
annars bränner vi allt ni har
Nu ska ni ner i gruvan
I många mörka dagar
Ni kommer med oss nu
annars bränner vi allt... allt ni har
5. En Mardröm
Gryning
ljuset som godheten sänder
I midvinternatten lyser ett sken
Över trädens mäktiga kronor
Genom oroväckande moln
Springer, i kylan fram
Vindens stämma viskar ensligt
Kallar, mitt enda namn
Nu skall du i solen brännas
Aldrig ska det onda i mig nånsin försvinna
Mörker är min frände och det goda skall brinna
Jag ska hjälpa pesten att människan finna
Kölden bär jag på
Dödens frön jag sår
Jag ger dig hat, din död ger mig mat
Jag är en mörkrets best
En mardröm som bär på pest
Springer, i kylan fram
Vindens stämma viskar ensligt
Kallar, mitt enda namn
Nu skall du i solen brännas
Aldrig ska det onda i mig nånsin försvinna
Mörker är min frände och det goda skall brinna
Jag ska hjälpa pesten att människan finna
6. Morgondimman
7. Mörkberget
Bortglömd av tidens hårdaste tand
en skatt utan dess like
Vattendrag speglade solens blickar
förr, i mörkbergets rike
Tiden är kommen för mörkbergets folk
att än en gång öppna porten till sin urgamla gruva
I nattens dunkel ekar ett horn så mäktigt att skogens väsen blir tysta,
allting står stilla
Ett berg som skymmer solen, vars dal nu aldrig får lysa,
vintern har kommit, skuggorna ruva
Slavar från fjärran i kedjor på sina övermän, tvingas in i mörkret,
stanken är illa
Längs med mörka fuktiga bergaväggar
skimrar allt silver och guld
Men gångarna kantas av de olycksaliga
som också fått trollens skuld
En ung man med sin far, som piskades och dog
trots att trollen redan rikedomar har
Väntade barn med sin fru och fick nog
och lyckas mot all förmodan smyga sig ut förbi trollfar
Arbeta, slit, och släpa
Ni ska ge oss mera guld
annars ska vi er dräpa
Arbeta, slit, och släpa
Ni ska ge oss mera guld
annars ska vi er dräpa
Tiden är kommen för mörkbergets folk
att än en gång öppna porten till sin urgamla gruva
I nattens dunkel ekar ett horn så mäktigt att skogens väsen blir tysta,
allting står stilla
Ett berg som skymmer solen, vars dal nu aldrig får lysa,
vintern har kommit, skuggorna ruva
Slavar från fjärran i kedjor på sina övermän, tvingas in i mörkret,
stanken är illa
|
|
