|
NATTSMYG LYRICS
"När Solen Slocknar" (2007)
1. Skugghöljda Hov
2. Vinterblot
3. Påskelden
4. När Solen Slocknar
5. Ur Hålstam Och Grenverk
6. I Havsråets Famn
7. Ett Gammalt Fult Och Elakt Troll Det Var En Gång
8. En Värld I Brand
9. Sorgbetyngda Stämmor
10. Frostens Herre, Isens Konung
11. Vårtecken (Instrumental)
1. Skugghöljda Hov
I stillhet vilar dess hotfulla vatten
som glimmar i lömskhet av nordstjärnans prakt
Den djupsvarta tjärn i midvinternatten
förtäljer en saga om sjöråets makt
Strövandes ensligt land
Bitna av frostköldens tand
I granprakt och ulvars trakt
som törstdrivna börjar sin jakt
Blodet nu värms med mjöd
Sånger vid eldens glöd
vildmarken faller i tystnad
Skuggväsen nyfiket lystrar
Bland dunkla furor hörs ditt namn
Lockad att till tjärnen gå
Att fjättras i hennes lömska famn
Uppstiger nu det snärjande rå
Av vinter omsvept sen hösttidens fall
Fången i djupet, dess dy-klädda hall
Blunda o ta min hand
Följ mig till tjärnens rand
Drömmen är kort, så sov
och tjäna mitt skugghöljda hov
I stillhet vilar dess hotfulla vatten
som glimmar i lömskhet av nordstjärnans prakt
Den djupsvarta tjärn i midvinternatten
förtäljer en saga om sjöråets makt
2. Vinterblot
Ut på den snötäckta höjd
Där frostbitna granar står
Där grinar ett troll, fet och nöjd
Och sjunger en sång där han går
Ty vättar vid granfotens rot
De skyddas från fara om blot han får
Prästen skall bliva vårt blot
Och spottar och svär där han bunden står
Vinterblot när månen har sin gång
Klagan dränks av högtidlig sång
Vinterblot när månen har sin gång
Klagan dränks av högtidlig sång
Skuggväsen vakar och huldrorna stryker i månskensglans
Ilska och vrede men blicken förtrollas av älvors dans
När dag blir till kvällning hörs vättars sång ner ifrån granens rot
Jultider nalkar och årstiden firas med vinterblot
3. Påskelden
Kristna högtid
och eldar tänds
på kullars topp
och solen flyr
Åska mullrar
och regnet piskar
men elden flämtar
och väsen skyr
Häxor och trolltyg
i skymningsljus de jagas
Tvingas till nattsmyg
tills det åter dagas
Trolldom och förbannelse
Av sjukdom skall du dömmas
Må ditt ruttna huvud
av maskars hunger ätas
Ur stormens hjärta ekar ett kall
En galdersång från eldstadens hall
Toner som isar i märg
Er fruktan skall nu bli erat fall
Kristna högtid
och eldar tänds
på kullars topp
och solen flyr
Åska mullrar
och regnet piskar
men elden flämtar
och väsen skyr
Häxor och trolltyg
i skymningsljus de jagas
Tvingas till nattsmyg
tills det åter dagas
Bränn mig du fega människa
Bränn mig till aska och sot
Aldrig får ditt sinne vila
När de du älskar plågas av farsot
4. När Solen Slocknar
Vid urbergets käftar mynnar en flod
där heden möter den första ek
Förtrollande stämma kallar sitt rov
med toner spunna av lögn och svek
I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam får jag skulden bära
Spiller blod i hennes ära
Där heden möter den första ek
När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner
Djupt i min själ finns blott en låga som brinner
Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre
Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne
När minnen på bottnen ruttnar
och benen i mig knäcks
När tårarna tar slut
och vreden i mig väcks
Med mörker som mantel ger jag mig av
Ger mig av dit där land blir till hav
Mitt sinne mörknat av skam och sorg
Här väntar jag vid urbergets horg
5. Ur Hålstam Och Grenverk
Ur hålstam och grenverk
i midvinternatten
Där leker ett irrbloss
vid sankmarkens vatten
Ett skimmrande väsen
som dunkelhet lyfter
för nyfikna sinnen
som utav ett syfte
Dimman den är lömsk
Trollen leka här
Mörker och ondska
Bland dagg och bär
Och när irrblossen visar sig
Ett grönaktigt sken
Kommer dom och tar dig
Djuren dom vet
Och håller sig på håll
När dimman kryper fram
Ligger väsen på lur
Så låt dig inte lockas
av irrblossens sken
Dimman den är lömsk
Trollen leka här
Mörker och ondska
Bland dagg och bär
Och när irrblossen visar sig
Ett grönaktigt sken
Kommer dom och tar dig
Djuren dom vet
Och håller sig på håll
När dimman kryper fram
Ligger väsen på lur
Så låt dig inte lockas
av irrblossens sken
vid sankmarkens vatten
när timman är sen
En oskyldig pojke
precis som du
Gick ut om natta
var tror du han är nu?
Han fick se ett sken
över myrens täta dimma
Gick ner i vattnet
fick svårt att simma
Ugglan ser på
Ett skimrande väsen
letar sig i myren
Pojken går under
Lyss på din far
En oskyldig pojke
precis som du
Gick ut om natta
var tror du han är nu?
Han fick se ett sken
över myrens täta dimma
Gick ner i vattnet
fick svårt att simma
Ugglan ser på
Ett skimrande väsen
letar sig i myren
Pojken går under
och kommer aldrig mer tillbaka
Lyss på din far
annars kommer du ej med solen vakna
6. I Havsråets Famn
Av stormen piskas vågor
som bryts av skeppets stäv
I djupet viskas om farhågor
om havsråets begär
Av nordstjärnan är de ledda
att trotsa havets fasor
I asars ögon sedda
med sköld och stål i hand
Ner i vågors svall
släpp nu tag
blunda och fall
kom till mig
Ur diset träder vårt fädernesland
I gryningsljuset når vi vår hamn
En eld till de som tog hennes hand
som drunknar i havsråets famn
7. Ett Gammalt Fult Och Elakt Troll Det Var En Gång
Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång
som kom till detta landet i en luftballong
Det lade sig i småland med huvudet på Åland
och fötterna de var i samma stund i Lund
Och hos det gamla trollet var en trollmadam
en näsa hade hon som hela Amsterdam
Hon lagade till maten och lade upp på faten
en kaka utav sand så stor som svealand
Och hos det gamla trollet var en gammal katt
som var så stor så stor som hela kattegatt
Långt bort i yukohama man hörde hur han jama
och svansen den var rund som hela öresund
Nu är den korta sagan slut för denna gång
för trollen redan gett sig av i sin ballong
Nu är dom nog vid polen, ja kanske mitt i solen
och kära vän dom kommer aldrig mer igen
Lyrics by Felix Körling
8. En Värld I Brand
Tusen år av hat
I sekel är han fjättrad
med längtan av att dödliga skall blöda
När allting grips av köld
och fimbulvintern härjar
Människan ska sin egen broder dräpa
Och ruttna segel skymtas
En stank av död från fjärran
Och Nagelfar skall färga haven röda
Gjallarhornet ekar
och livets grenar skälver
ty jättar med enorma klippblock släpar
Sviken utav asar, men känner än dess blodsmak
Ett vrål som skälver marken är tusen år av hat
Gapet sträcks från himmel till jord
när Fenrisulven oden slukar
Men Vidar sin fader hämnar
En värld i brand och berg som rämnar
Ruttna segel skymtas
En stank av död från fjärran
Och Nagelfar skall färga haven röda
Gjallarhornet ekar
och livets grenar skälver
ty jättar med enorma klippblock släpar
Enhärjarna tågar ut på Vigrids slätter
Bifrost tyngs och rungar av jättars fötter
Järva män förgås av ormens etter
och Nidhögg blickar upp från livets rötter
9. Sorgbetyngda Stämmor
När dagens första strålar når mitt anlete
bland berg och snår, det som är mitt hem
Som ett djur, driven ur sitt gryt
med tankar som plågar mig än
sorgbetyngda stämmor
fjättrar natt som dag
från norrskensrikets gömmor
hörs vargens andetag
När månen åter tar sin plats i himlen
och lyser drömlikt där han sakta strövar
Ramnars illa varslande i vemod
Enslighet och nattens kyla honom prövar
Du är där, vart jag än går
men vinterskölden döljer dina spår
Sorgbetyngda stämmor
fjättrar natt som dag
från norrskensrikets gömmor
hörs vargens andetag
Fröjdesinnat minne bringar värme
från sommarnatt när älvatoner ljöd
Den drömska stämman leder honom närmre
för att i vintergryning finna henne död
Sorgbetyngda stämmor vildmarken fyller
Fjättrar natt som dag vid fjäll och sjö
Bland norrskensrikets gömmor där vinter förgyller
döljs ditt andetag i blåst och snö
10. Frostens Herre, Isens Konung
Tystat är nu bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Reser sig med en grånad blick
Frostens herre, Isens konung
Vetskap att hans tid är kommen
vid bergets häll han ensam står
Ruvande skuggor träder fram
Tysta figurer med vördnad i sinnet
Genom gran och ris de sakta följer
I skogens barm dess själ han når
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Frost och is i djupet vilar
Sorgetid när solen slocknar
Vårens tecken så sakta framskrider
Dess varma låga lyser upp igen
Skogens väsen kläs i grönskande skrud
och minnet av hans offer lever än
Tystad är bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
11. Vårtecken (Instrumental)
|
|
