|
KATHAROS LYRICS
"De Cinere" (2007 Demo)
1. De Cinere
2. Damnatio Memoriae
3. Awakening Of The Converted
1. De Cinere
Då jag känner kroppen brinna
Och lågan mitt inre förtär
Så lyser mitt öga, mot gnostiskt nirvana
Jag seglar mot kosmos, mot omslutande ära
Trots att inget mig ser, eller känner mitt lidande
Så lyser jag fortfarande; en ensam fackla i mörkret
Med synden som bränsle; den allsmäktiga nyckeln
Övergripande både eld och vatten
Jorden har slocknat och lösts upp i vinden
Kvar kokar blodet i eldens svarta flammor
Dimman skingras, jag stiger framåt, nedåt, genom den skallprydda porten
Skimrande i den slocknade solens skugga.
Jag känner vreden som rinner ned över glasets blanka kant
Essensen dunstar bort mot skyarnas valv
Så kedjas jag åter; metamorfosis till åter kött och blod
Elden falnar, jag beträder åter denna fasta jord.
Ty jag är den Fenix som reses ur askan
De Cinere, odödlig genom tidens hjul
Tills dess att jag bryter evighetens mönster
Då alltet brinner: universums sammanvälvda låga
2. Damnatio Memoriae
Så svävar jag genom ett slocknat universum
Över stilla slagfält, fastän hundra år före kriget
Kvävande ljuder kakafonin från tusentals körer upplösta i sin sista litania
Likt raderade manifest vid Azraels bleka penna
Är jag cirkelns förrädare av samsara, antikrist
Frälst för att aldrig återkomma till denne sjuke satan
Förbannad för friheten
Stilla har jag vandrat ned för slätterna, bärande mitt steglingshjul
Krossat mina lemmar i ödslig tystnad
Vid skymningen stigit till vredgade gamar
I gryningen dväljts vid de döda, de visa tysta
Pavor nocturnus, för mig till den brinnande ängeln
Vig mig vid damnatio memoriae och låt mitt namn förgås av tidens tand.
Så skall min aska åter vandra ned i avgrunden och inom dig brinna för evig natt
Sedan jag äntrar din vredes domäner
En blottad själ vid satans malström
Sakta sveps jag in i den flammande stjärnan
Svärtar dess kärna med arvsyndens toner
Släcker den åter, i skuggan den famlar
3. Awakening Of The Converted
Red smoke pouring from the brazier, colouring the room in a hazy glow.
I breathe the air, levitating my mind, enlightened by the chanting that lurks from my mouth.
I summon a denizen of the forsaken lower planes.
An abomination of thousands years in isolation from evolutionary sortie
The glowing horns split the floor
Weltered stench from milleniums of hate chokes my breath
It’s grasping control, usurping the throne of my inner self
Chaos: the dark ritual set free
No longer just a zealot amongst others
No longer obeying, forever claiming, that this is my land, my ocean of pleroma’s completion:
The phenomena of my inner self, no longer reflected through the transcendent catabolism of the observers convulsions
There I see the Gaia
It speaks to me, asking for orders, to serve:
Kneel for thy master, kill for your lord, hail the forgotten and worship this dawn
Of celestial innocence and hatred censoured
|
|
